Vägning och vikt bygger på att vi har en tyngdkraft eller en gravitation. Vi kan inte påverka gravitationen utan den verkar alltid, nästan, lika mycket och alltid mot jordens centrum. Vad en användare kan påverka är en vågs förmåga att registrera rätt vikt, kanske oavsiktligt och kanske av okunskap.

Vikt beskrivs i ett känt uppslagsverk som ”… ett mått för den ansträngning som behövs för att lyfta eller bära något föremål, ofta uttryckt i kilogram eller andra enheter för massa. Officiellt är ordet vikt synonymt med massa, men används även om tyngd. Det används mest i svensk författningstext och motsvarande, i sammanhang som tjänstevikt för fordon. I denna tekniska betydelse ska vikt inte förväxlas med begreppet tyngd, som är en kraft med enheten newton.”

Så när vi i dagligt tal pratar om Vikt menar vi alltså oftast Massa, dvs. mängden materia, som mäts i kilogram (Kg). Materien påverkas av gravitationen och ger upphov till en kraft, eller tyngd, som mäts i Newton (N). De flesta vågar mäter kraften (tyngden) på något sätt och räknar sedan om den till vikt (massa).

Dagens fordonsvågar använder ofta lastceller, dvs. noga utformade metallblock med trådtöjningsgivare som mätelement. Man placerar en plattform på ett antal lastceller och mäter hur mycket dessa töjs eller komprimeras vid belastning, förhållandet mellan längdförändring och kraft beror bara på metallblockens material och utformning. Genom att utnyttja enkla fysikaliska samband kan man därefter beräkna massan med hjälp av gravitationskonstanten på platsen.

Med den här kunskapen kan man då förstå att det lätt blir fel om plattformen inte ligger fritt på lastcellerna, den kan t.ex. vara fastfrusen eller råka stödjas i en kant av en sten eller annat skräp. Man förstår också att om ett fordonshjul står lite utanför vågbryggan när man väger fordonet så blir det fel.

Man pratar om bruttovikt, nettovikt och taravikt. Bruttovikten är vikten på både behållaren och det vi vill väga upp, t.ex. en lastbil med grus. Nettovikten (eller ”payload” på engelska) är vikten på innehållet i behållaren, i vårt exempel gruset. Taravikten är vikten på behållaren, här lastbilen.

Statisk vikt är normalt det vi refererar till när vi pratar om vad saker väger. Statisk vikt är exakt detsamma som objektets massa eller vikt. Det är massan, eller den statiska vikten, som man vill ta betalt för när man säljer t.ex. äpplen eller grus, och då givetvis nettovikten. Det är även den statiska vikten man refererar till när man pratar om fordonsvikt.

Den statiska vikten kan registreras genom att ställa något på en våg, vänta en stund tills allt lugnat sig och sedan läsa av en display. Vill man ha nettovikten får man göra en vägning före och efter fyllning/tömning.

Man kan också mäta den varierande kraften på vågen av mätobjektet i rörelse under tillräckligt lång tid och använda välkända fysikaliska formler som tar hänsyn till svängningsdynamik för att beräkna den statiska vikten. Hur detta fungerar kan du läsa mer om i dokumentet ”Förklaring statisk vikt” här. Även här behöver man väga före och efter för att få nettovikten.

Nu blir det ju uppenbart att det är förenat med stora osäkerheter att använda en för fordonet för-registrerad ”Tara-vikt” när man ska beräkna nettovikten. Taravikten på ett fordon varierar mycket beroende på hur mycket bränsle som finns i tanken, om flaket är torrt eller fuktigt, om det finns snö och is på fordonet eller beroende på vilken utrustning som sitter på vid vägningstillfället. Med en modern dynamisk fordonsvåg finns det ingen anledning att använda en så osäker metod. Då vägning med en dynamisk våg av typen Motus är snabb (några sekunder) och lika noggrann som en traditionell statisk våg är det bättre att regelmässigt alltid väga före och efter.

När det gäller väg-design och väg-underhåll så är det mer intressant att veta den verkliga kraften med vilken ett fordon på verkar vägen och vägkroppen. Egentligen är det varje hjuls eller axelpars belastning som är av intresse. Vi pratar då om den dynamiska belastningen som en viss statisk vikt kan ge upphov till pga. fordonets gungningar och ojämnheter i vägytan.

En gammaldags statisk, icke-automatisk, fordonsvåg kan aldrig mäta den dynamiska belastningen och det är förenat med stor tidsåtgång och osäkerhet att mäta varje hjulpars statiska belastning.

Med en modern dynamisk fordonsvåg får man både den statiska totalvikten och axelvikter direkt. Dessutom är varje mätning i sig svårare att manipulera då fordonet ska rulla över vågbryggan och eventuella inbyggda friktioner och låsningar försvinner liksom riskerna för felplacerade hjul mm. Noggrannheten generellt med en modern dynamisk våg av typen Motus är hög och kvalitetssäkrad.

Läs mer om dynamisk vägning här.